Märkeskläder

Nu kan man ju tro att detta inlägg kommer att handla om märkeskläder.

Det kommer det inte att göra.

När jag var i Kina (ni som inte vet någonting om hur detta hände kommer jag inte att återberätta, har gjort det x antal gånger, googla mig istället eller nått) så gjorde jag och några andra tjejer ett moderepotage för Kinas Harpers Bazaar.

Resultatet blev detta.

Jag stod på stranden i 40 grader med 1 meter tjockt smink och svettades i denna Louis Vuitton klänning för x antal tio tusen.

Det var så himla varmt och dem hade inget vatten eller någonting. Och medans jag står och svettas går alla andra tjejer som inte jobbade den dagen förbi i bikini och bestämmer sig för att svalka sig i vattnet precis där jag står. Shysst.

Jag fick se bilderna på kameran och många blev grymt fina.

Och av alla dessa bra bilder valde dem denna.

Dem valde den där jag ser extremt anorektisk ut och ser ut att inte ha något kroppsfett överhuvudtaget. Fint va! Kolla min knotiga axlar och armar. Det ser ju hemskt ut!

Lite komiskt. Dem flesta brukar kommentera hur feta dem kanske ser ut på bilder, jag ser det tvärtom. Kinesiska fotografer är inget att lita på.

Jag ser inte ut sådär i verkligen är något att påpeka! Det är trolitivs skuggan, ljuset, ställning och kameralinsen som lurar ögat lite. Fint.

Ella-ella-e

Jag vill också ha ett träd med paraplyer i.
Denna staden skulle kännas lite bättre att leva i då.

Io Ipse Idem

Performance MEN AW 09/10 IO IPSE IDEM

Jag hittade mig själv. Äntligen!
Eller rättare sagt jag hittade videon från en modevisning/performance jag gjorde i Paris. Det roligaste jobbet under den månaden i Paris.

http://www.ioipseidem.com/inglese/
IO IPSE IDEM
för att hitta filmen: gå in på "Collections" tryck sedan på MEN "AW 09/10" och sedan på "Performance".

Har lovat mig själv att aldrig mer lägga upp bilder eller videon på mig själv jobbandes som modell utan att kommentera det.

När jag först skulle på castingen för det här jobbet kändes det som om jag var med i en film.
Jag gick in i ett litet rum där det för tillfället redan var 10 andra modeller som sprang runt och agerade medans en italienare stod och skrek på dem.
Jag lutade mig mot stenväggen och insöp atmosfären och insåg att jag skulle få vänta ett tag då det var en massa andra modeller där redan.
Medans jag står där märker jag att någon titta på mig och jag vänder mig åt denna personen. Det var självaste Romeo Gigli - galna italienska designern som hade detta märket.
Han tittade på mig och pekade på mig och sa något till de ca 10 pers som stod runtomkring han.
Och samtidigt vänder sig alla stylister, sömmerskor, koregrafer mot mig.
Mig av alla andra modeller som stod där. Okej.
Han pekar att jag ska komma och ställa mig framför dem. Vilket jag gör.
Alla nickar gillande. Och koregrafen ber mig att agera med en annan manlig modell där.
Den manliga modellen och jag ska stå jämnsides och när han börjar gå ska jag nästan argt sätta stpp för honom genom att stoppa honom med min arm. Då ska han ta min handled och börjar gå rakt fram med mig.
Vi genomförde detta under applåder av hela crewet som stod och tittade på.
Insåg att det är himla roligt agera. Särskilt med manliga modeller. Hehe.
Vaddå? Får man inte bli attraherade av det motsatta könet längre eller?
Jo, just det, det får man. Men måste vara tyst om det. Eller hur?
Bara viska. Eller nej, inte viska. Bara tänka lite tyst för sig själv.

Detta jobb var helt fantastiskt roligt.
Under dessa två jobbdagar träffade jag många trevliga människor som jag ångrar att jag inte har kontakt med idag. Mathias, Timothee och Ivan är personer jag verkligen saknar. Mathias är den första modellen som syns.

Mig ser ni i filmen bara en stund på slutet, efter att två killar har gått runt i en rosa och orange jacka så kommer Timothee ut när dem spelar Life on Mars jag är hon i blond kalufs som går efter han!

Jag vill

Jag börjar tröttna lite nu, att gå runt här hemma.
Orkar inte så mycket, det finns inte mycket här som ger mig min energi - snarare tvärtom.
När jag är här hemma finns det miljoner saker som tar min energi ifrån mig. Så är det inte någon annanstans. För några månader senare trodde jag att det helt enkelt bara var så. Men tre långa resor och tre resor fyllda med människor, liv och energi från dag till natt så har jag insett att det faktiskt inte är så här överallt. Bara här.
Bara i denna lägenhet. Bara i denna staden.
Det tar kål på mig.
Jag vill iväg igen.
Jag vill släppa allt och dansa till klockan sju på morgonen.
Jag vill klä mig efter den första känslan man har när man vaknar på morgonen.
Jag vill diskutera konst med lockliga franska pojkar.
Jag vill springa gata upp och gata ner med Depeche Mode inuti mitt öra.
Jag vill ha det tillbaka.
Denna stad kräver för mycket av mig. Den suger ut gnistorna av liv i mig.